Lördagkväll, och den är egentligen väldigt bra på många sätt. Haft en grymt rolig och händelserik dag på jobbet, röjjt massa på tomten (hur roligt som helst förövrigt) och kroppen känns sådär underbart pigg trots en väldigt aktiv dag. Så jag blev sugen på en löprund nu i kväll, Vilket det också blev. När jag började kändes kroppen sådär underbart lätt och det kändes som att jag flög fram. Jag har inte sprungit på en månad på grund av mitt knä. Därför hade jag bestämt mig för att ta det lugnt och bara köra på så länge jag ville och det kändes bra. Och jag tog det lugnt och det kändes bra. Det första fem minuterna. Sedan kom smärtan i knät. Jag kände hur hela kroppen och huvudet bara ville springa långt, länge och bara vara och njuta. Men knät sa bara STOPP! Jag blir så himla ledsen, sur, arg och allmänt deppig. Jag vill, jag orkar, jag vill det sååå himla mycket. Men så sätter mitt ..... knä bara stopp för allting. Jag blir på riktigt så himla ledsen. Jag vill också kunna springa långt. Jag vill också springa länge.. Men icke....
För er som inte vet så opererade jag knät för sju år sedan för korsbandet. Det är liksom sju år sedan och jag kan fortfarande inte springa. Kommer jag någonsin mer kunna det? Jag är liksom bara 24år..Det gör mig på riktigt sååå ledsen...Jag som hade som mål att springa Varbergsloppet i år. Det är en mil. Jag tror inte jag kommer klara det tyvärr...Men ni ska veta, jag är inte den som ger mig i första taget. Men jag får kanske böja inse att om två månader så är inte det möjligt...
Jaja, jag var bara tvungen att få ur mig lite. Sorry om det inte var så rolig läsning kanske. Men det är sanningen, och det är precis så jag känner just nu.
Hoppas ni har en fin lördagskväll,
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar