Jag ser inte mig själv som en löparmänniska. Jag ser mer mig själv som en snabb, effektiv och styrkemänniska. Jag har alltid varit snabb på korta sträckor och gillat styrka. Men långdistans, njae... Men nuså, nu kände jag att det var dags. Jag vill ha ett mål och jag vill göra något nytt. Så nu har jag anmält mig till varbergsloppet i juli. Loppet är 1 mil. 1 mil tänker ni, det är ju inte så farligt. För många är 1 mil en go löptur man tar någon gång i veckan. Men grejen är den att jag bara springer korta rundor, så nu, nu får jag börja utmana mig själv lite mer! Jag som bara springer 5 km liksom.. Det är inte det att jag tror att jag inte ska klara det. Utan allt hänger mer på mitt knä. Men jag ska ge det en chans, och jag ska gå all in! Jag kan fixa det! Mitt knä ska inte hindra mig, även om det gjort det förut!
Kan säga att jag gör detta med skräckblandad förtjusning!
Kramar
